VM

Nu när jag har skaffat en blogg tänkte jag passa på att lägga upp lite bilder från vår VM-resa till Sydafrika tidigare i somras. Det finns så mycket att berätta om denna underbara resa men för att göra det lätt för mig tänkte lägga in Vikings fina krönika.

Sydafrika 2010


Beskådningen och visiten av VM i Sydafrika ska härmed förevigas med hjälp av detta dokument. Jag ska försöka erinra mig om minnena, upplevelserna och de viktigaste händelserna.

Prolog

Ett äventyr i sig var att ta sig till platsen dit det stora skådespelet skulle äga rum. Det som starkast sitter kvar i mitt huvud från ditresan stavas Kenya Airways. David från Ubumbo summerade skämtsamt med en fråga ungefär mina förutfattade meningar, ”Hur många gånger bytte de motor under flygningen?”. Det blev inga byten av motorer men väl mycket humoristiska händelser ombord. Roligt var det att se flygpersonalen stå uppklädda i fotbollsdresser och nynna på de senaste VM-låtarna som spelades om och om igen innan och efter flygningen. Spännande var det att yrvaken gå av planet för att gå i land i den ännu mörkerlagda flygplatsen i Nairobi och se standarden på själva flygplatsen. Det påminde väl om Huvudsta Centrum i inredningen och kändes ungefär lika modernt. Till min stora besvikelse fick vi inga stämplar i passet som bevis på vår blixtvisit i Kenyas huvudstad. Vid nästa flygning med Kenya Airways hade man väl vant sig med vad som skulle kunna hända, de sedvanliga fotbollslåtarna och dansande flygvärdinnor, men en helt ny sak under flygningen fick vi erfara, nämligen ett lotteri, där alla passagerare var med och kunde vinna t-shirtar och dylikt. Dessvärre kammade samme man i första klass hem alla vinster. Välkommen till Afrika!

                                        

Helt beng efter 20 timmar!

Framme i Joburg!

Pretoria

Efter att ha flugit över hela afrikanska kontinenten under ett dygn hittade vi fram till det bestämda målet. Ett s.k. ”backpacker-ställe” där unga, hippa, resande var menat att stanna och bo, prata och (ett fåtal) skryta några nätter. Under VM var det även fritt fram för vanliga hederliga fotbollsturister att bo i deras kalla rum och salar. De 10-gradiga rummen kompenserades dels av ett mini-element som vi köpte på en stormarknad och dels av personalens värme och gästfrihet, speciellt vår vän Thiagos hygglighet. Jag återkommer senare om den brasilianske gästarbetaren.

Mina första intryck av staden Pretoria var en känsla av trötthet, ängslan eller nervositet inför det nya, blandat med en förvåning över att Pretoria inte alls liknade den storstad jag kunde föreställa mig. Hur ofta är verkligheten så som man fantiserar? Jag trodde hur som helst att staden skulle vara mer komprimerad med en tydlig stadskärna med mycket liv, nära vårt boende, men tvärtom så kom vi till en sömnig förort med taggtrådsstängslade villor och breda långa boulevarder. Det kändes inte alls som en metropol och inte (just då) som en stad värdig att vara en del av VM-evenemanget. De första dagarna då vi till fots utforskade de kvarter runt arenan och vårt boende insåg man inte hur lite av det verkliga Pretoria man sett, bara en spottstyver förmodligen. Det vi såg var stadsdelen Hatfield, en relativt sett upprustad och moderniserad stadsdel med en del västerländska kedjor och köpcentrum, på ett sätt kändes det som amerikanskt (trots att jag aldrig varit i USA) inte bara för att det strosade runt en massa jänkare på gatorna. Själva stadskänslan och samhället fick mig att associera med det stora landet i väst. VM-stämningen var svår att ta miste på, överallt fanns de deltagande nationernas flaggor och överallt fanns den breda optimismen bland sydafrikanerna. Fast den skulle snart rasera totalt, men bara för att byta skepnad. Stämningen var påtaglig, å ena sidan inte lika massiv som jag upplevde den i Berlin 2006. Å andra sidan var jag då i händelsernas absoluta centrum, mitt i huvudstaden. Kanske var det likartad stämning i Johannesburg som det var i Berlin? Hur som helst var dessa dagar en transportsträcka till vårt verkliga syfte, den första matchen. Den i Pretoria mellan Danmark-Kamerun.

Matchen på Loftus Stadium

Kommentarer överflödiga…

Matchen på Soccer City, Soweto

Förväntningarna var skyhöga efter det personliga debaclet Danmark-Kamerun. Pratet innan match gick om hur Cote d'Ivoire skulle tackla giganterna Brasilien. Afrikas diamant mot världsfotbollens mest framgångsrika landslag. Resultatet vet ni, men det jag tar med mig är stämningen både inför och efter och självfallet under matchen. Hur fotbollsdyrkare världen över kommer för att tillsammans beskåda världens bästa fotboll och hur anhängare av förlorarna emellertid håller humöret uppe trots en bedrövlig match, för det viktigaste är att få vara där och tillsammans uppleva det stora skådespelet. Glädjen var äkta och omisskännlig. Man törstar samtidigt efter mer.

Thiago, reseledare, bartender, receptionist, pajas och brasiliansk fotbollsälskare. En legend vid det här laget. Han var en allt i allo på ”hotellet” i Pretoria och stod för organisationen (och humorn) med resan från och till Soccer City. Tillsammans med de karakteristiska jänkarna, de sjungande engelsmännen (som höll stenhårt på Didier Drogba och Cote d'Ivoire) samt den japanske fotografen som försvann i tid och otid. Allt detta gjorde matchen till ett oförglömligt minne.

Road trip mot östkusten

Nu var det slut på fotbollsåskådningen och för att ta vara på de resterande dagarna satte vi oss likt Jack Kerouacs romanfigurer i en bil och gav oss ut”on the road” för att se och uppleva mer Sydafrika. Vårt mål var kuststaden Santa Lucia. Resans behållning var vår bil och dess utseende. ”Kennel on wheels” var öknamnet och det var väl trots förorättningen ett väldigt passande namn. Att åka längsmed den sydafrikanska landsvägen och få se de olika landskapen var något oförglömligt. Det kändes inte direkt som en slentrianmässig resa mellan Nyköping och Norrköping. Detta var betydligt mer upphetsande. Utifrån mitt perspektiv (som passagerare) var detta otroligt spännande, resan kändes aldrig lång eller seg, för man visste aldrig vad som lurade bakom nästa krön eller vad som skulle hända i nästa by, av de oändligt många vi passerade, eller vid ett av många vägarbeten, där det hela tiden bara var ett s.k. reversibelt körfält. Det fördubblade resetiden, men vad gjorde det? Det var bara ett extra tillfälle att få en paus och stanna och uppleva landet på gräsrotsnivå. Vi hade aldrig tråkigt under de 100 mil som vi körde genom landet.

Ubumbo

Efter att ha bestigit de höga bergen (med bil) upp till Ubumbo var jag aningen fundersam om vart jag befann mig. Någonstans mitt i Sydafrika, i ett litet obetydligt samhälle långt bort från de samhällen man själv är uppväxt i, det visste jag, men inte mer än så. Vi skulle göra ett återbesök på ett barnhem där Matilda och Sebastian var och arbetade för ungefär 2 år sedan. Vi stannade bara två nätter på barnhemmet och hos de som drev stället, Dawn och David. Det kändes för overkligt att tanken aldrig slog mig väl där. Idag i skrivandets stund är det lika ofattbart, vad gjorde jag där? Hur? Och varför? Det känns storslaget att en svensk med rötter från bondesamhällen i sydöstra Sverige skulle befinna i en lika obetydlig håla fast på helt andra del av världen. Det är ganska poetiskt vid eftertanke.

Barnhemmet, mottagandet och alla tilldragelser är på ett sätt väldigt flyktigt. Det man upplever då är svårt att mycket senare återge med alla de känslor man hade då. Det är svårt att få all sinnesstämning nedskrivet men inom mig bär jag omedvetet och samtidigt medvetet med mig genom livet.

 

Santa Lucia och Safari

Nu var vi återigen på vägen, efter att ha lämnat Ubumbo bakom. Framför oss låg en spännande väg där Santa Lucia, staden vid Indiska Oceanen var änddestinationen. Vi besluta oss för att uppleva något typiskt för oss turister, något som besökare måste göra nere i Sydafrika, nämligen Safari!

Vi hade som tur var en nationalpark inte så långt från vägen vi åkte på, så självklart körde vi av och in i parken, med vår egen bil och våra egna ögon som bevis för denna, extraordinära tur genom savannen. Att köra in i parken var ungefär som att åka genom Drive-in på någon snabbmatsrestaurang. Man kör in till en lucka och beställer det man önskar (d.v.s. en dagssafari) och efter betalningen var det bara att åka in och leta efter spännande djur. Vi såg många roliga varelser, men tiden hann ifatt oss och vi var tvungna att åka vidare (om vi skulle hinna till Japan-Danmark).

I Santa Lucia hade vi väntat oss mycket sol, turister och en typisk kurort för typiska boer. Det var ungefär så vi fann det också. Återigen kom jag att associera med Amerika, den här gången med Florida och Key West-öarna som dels är kända för sitt unika träsklandskap och med sina semesterorter. Känslan var densamma här, fast jag tvekar på att de har flodhästar som promenerar på nätterna där. Vi hade en bra tid i Santa Lucia med mycket strand, sol, mat och djurupplevelser. Vi hann åka en tur längst floden där vi fick se krokodiler och flodhästar i överflöd. Vi hann också åka mer safari och se på ännu mer av Sydafrikas flora och fauna.

 

Allt detta i sin ära, men något saknades, vad var egentligen syftet med vår resa? Att åka och se fotboll och uppleva den fantastiska VM-känslan som är så mytomspunnen såklart. Den saknades definitivt i Santa Lucia. Jag sökte febrilt efter bra lösning som skulle passa geografiskt, matchschemat, planet hem och plånboken. Eller ta bort det sistnämnda, kosta vad det kosta vill, man måste ta chansen när den är framför näsan på en, och man måste satsa allt när vi väl åkt hit. Det klassiska ”Once in a lifetime”-fenomenet dök upp i mig.

Jag hittade en perfekt match, åttondelsfinalen USA-Ghana, i Rustenburg. Nu var det bråttom, planera snabbt, köp biljetter fort och upp i arla morgonstund. Sjuttio mil måste avverkas, helst utan reversibla körfält, helst utan korrupta vägpoliser och helst utan skenande kossor ute på vägen. Blodet pumpade snabbt, jag kände en enorm lättnad och exaltering över att få komma tillbaka in i hetluften och känna VM när den är som bäst, på plats.

 

Epilog

Den sydafrikanska stjärnhimmeln efter denna match var speciell, annorlunda. Särskilt när man beskådar den i 140 km/h på en motorväg, med ett lämmeltåg av bilar som sträckte sig från stadion i Rustenburg till Pretoria. Det var svårt att urskilja stjärnorna från alla (lika oändliga i antalet) bilar. Vi kom hem sent, tillbaka till där vi började vår resa, i Pretoria Backpacker. Välbehållna, men väldigt slutkörda efter dagens oförglömliga strapatser och eufori.

Sista dagen i VM-landet var skön på sitt sätt, även fast vi visste att vi tyvärr skulle missa Tyskland-England på grund av flyget. I minibussen på väg till flygplatsen fick vi lära känna ytterligare en av många karaktärer som man gör när man reser som vi och speciellt under VM då alla möjliga nationaliteter möts. En pratglad Nya Zeeländare berättade mycket om allt, sitt liv, sina tilldragelser och resor. Vi var idel öra. Hur mycket som var sanning och hur mycket som var humbug får vi aldrig veta men nog var det ett spännande liv som han levde, impulsivt och heroiskt.

Vi åt tillslut på Nandos efter alla turer, och nog var vi nöjda med det. Det absolut sista jag tar med mig från sejouren i Sydafrika är förstås ett stycke fotbollsminne.

Precis innan det var dags för boarding hade jag rekognoserat flygplatsen och funnit ett närliggande café som sände matchen Tyskland-England, vilken tur! Då kanske jag kan höra nationalsångerna trots allt, tänkte jag. Fast tiden var knapp och cafét låg så att man inte kunde se bort mot gaten. Kön kring gaten blir allt mindre och snart är det vår tur att stiga på. Trots det springer jag iväg för att se om de börjat än, jag fick med mig Matilda. Med dåliga högtalare kunde vi nu få höra ”Einigkeit, Rechts und Freiheit”, men vid första versen av ”God Save The Queen” hör jag en panikslagen Sebastian hetsar och skriker hysteriskt om att vi måste springa tillbaka till gaten för att flygpersonalen har ropat den klassiska frasen ”final call!”. Pulsen höjs samtidigt som gåshuden jag haft börjar försvinna, vi hinner in och jag har Tysklands nationalsång (Eller var det kanske Englands?) sjungande i mitt huvud men den assimilerades, till min förtvivlan, med Shakiras VM-låt som sedvanligt spelades på planet. ”God save this Africa”.